Kvinnopolitiskt forum sprider och utvecklar teorier kring kvinnors arbete och kamp.

02 maj 2005

1 maj-tal

Nu för tiden är vi få som har en arbetsplats och samma arbetskamrater varje dag.
Vi arbetar som timanställda, svartanställda, genom bemanningsföretag eller som projektanställda.


Ena dagen arbetar vi på ett dagis och lär oss namnet på 15 barn bara för att glömma dem på kvällen. En annan dag ringer vi på en dörr för att lämna en matlåda till en pensionär som förvirrat frågar vem vi är.

Vi är många, vi är osynliga, vi är de som städar trappan, tröstar barnen och ser till att du kommer till jobbet, ser till att hjulet snurrar.

Vi vet inte om vi får arbete imorgon, om en månad eller var pengarna till nästa hyra kommer att komma ifrån. Vi behövs för att hålla lönerna nere, för att rättigheter ska kunna kringgås.

De osäkra anställningarna genomsyrar alla branscher och påverkar alla, även de fast anställda.

De osäkra anställningarna dikterar villkoren för vår vardag, de äter upp fritiden när all tid går åt till att pussla ihop våra liv.
Vi måste vända denna utveckling. Vi måste se att ett angrepp på en strejk, en illegal immigrant eller en enskild arbetare är ett angrepp på arbetarklassen som helhet.

Vi måste se att lönen inte bara är det vi får i lönekuvertet, utan även det vi får tillbaka i samhällelig lön i form av sjukvård, studiebidrag och kollektivtrafik. De sociala kamperna hör samman med kamperna på arbetsplatserna och ju osäkrare arbetssituationen är desto viktigare blir den sociala lönen.

Över hela Europa samlas människor idag för att protestera och demonstrerar kring det gemensamma temat osäkra anställningar. De osäkra anställningarna har åter gjort oss påminda om att rättigheter inte är något vi får utan något vi tar oss.

Det är upp till oss att utveckla och hitta nya former av solidaritet och kamp på och bortom arbetsplatsen. Våra krav kommer aldrig att rymmas inom kapitalets ramar.
- Vi kräver flexibilitet på våra vilkor.

1 maj 2005, Stockholm