Ta natten tillbaka!

Feminismen har på många sätt kommit långt, den har en plats i det offentliga rummet: Genusforskning, starka kvinnojourer, dagis, jämställdhetsplaner i skolan och på arbetsplatser, och till skillnad mot på 60-talet diskrimineras vi inte i dag i de flesta lagarna.

I dag kallar sig var och varannan för feminist, men det blir - som vi vet - lätt tomma ord. Det finns ett ganska stort glapp mellan vad som står på papperet och hur verkligheten ser ut. Det glappet måste vi fylla med kamp för att inte de fina orden ska vara ett alibi för att fortsätta förtrycka kvinnor.

Sedan 80- & 90-talen har högern lyckats ganska väl med att sprida nyliberalismen som den enda vägens politik, och sedan högerregeringen tog makten har de ännu lättare att föra ut sitt budskap. De kan kalla det jämställdhet, eller vad de vill, men vi vet att deras världsbild inte är vår och vi måste kämpa för att vad som anses vara bra för kvinnor inte ska grunda sig på vad högern tycker - utan på våra erfarenheter.

Alla är tydligen feminister, men samtidigt genomförs enorma försämringar för kvinnor. Vi ser just nu hur stora delar av välfärden monteras ner samtidigt som rika kvinnor får skatterabatter för att lösa sina vardagsproblem på vår bekostnad. Vi tänker förstås på pigavdraget och vårdnadsbidraget där man frångår kollektiva lösningar till det faktum att kvinnor fortfarande har huvudansvaret för hem och barn och där ”friheten att välja”, för vissa, är så viktigt att det anses rimligt att skicka tillbaka kvinnor till hemmet till ett ekonomiskt beroende av sin man. För på 3000 kr i månaden i vårdnadsbidrag blir man inte fet.

Vi ser just nu hur de kollektiva lösningar som kvinnorörelsen kämpade för på 60- och 70-talen tas ifrån oss.
Men vi ser också en till viss del ökande medvetenhet om mäns våld mot kvinnor och de våldtäkter som vi ”drabbas” av. Men media förenklar ofta bilden och skriver aldrig på löpen om de kvinnor som försvarat sig mot en våldtäktsman och slagit sig fria, utan det vi möts av varje vecka är nyheter om fullbordade våldtäkter. Och myten om att våldtäkter framför allt utförs av galna män i buskar, och inte av en pojkvän eller annan närstående, lever stark.

Samtidigt utnyttjas kvinnors rädsla för att gå hem på kvällen till att bygga ut det kapitalistiska övervakningssamhället. Fler kameror och poliser ska få mig att känna mig trygg på vägen hem. Vi känner oss inte trygga, och kan som feminister aldrig gå med på att subventionera att ett värre samhälle byggs baserat på argument om vår rädsla.
När borgerliga ”feminister” tycker att mer övervakning är svaret på rädslan, att en tillbakagång till 1800-talets tjänarsamhälle är lösningen på deras tjafs om disken, att individuell lönesättning och privatiseringar är lösningen på att kvinnosektor=låglönesektor, men att feminism ändå bara betyder att varje kvinna ska bli jämställd med en man av sin klass.
Då kan vi bara svara att inget av det där är feminism. Men vad är det som är viktigt för oss som inte är borgerliga hemmafruar?

Vi vill ha kollektiva lösningar som är till hjälp för oss alla, svaret på deras individualism måste vara solidaritet.
En grupp som ofta blir osynliggjord i samhället är papperslösa kvinnor, det är en grupp som vi måste solidarisera oss med. När de blockerar Täby-villor för att de inte får ut sina löner, då måste vi också vara där!

Vi ska kämpa tillsammans för rättvisa på våra arbetsplatser, i våra förorter och i hemmen!
Vi feminister har kämpat tillsammans förut och lyckats, det ska vi fortsätta med tills vi har hela lönen och hela bageriet.
Vi ska ta den här natten och alla andra nätter tillbaka men vi måste också sätta agendan för resten av våra liv. Anfall är bästa försvar!